Visby är en av Nordens äldsta städer. Stadens historia sträcker sig ända tillbaka till 700-talet. Men det var under medeltiden som Visby hade sin storhetstid. Staden fungerade då under lång tid som Östersjöns kanske viktigaste handelscentrum, och var under senmedeltiden även en viktig hansestad. Men Visbys historia handlar inte bara om handel, utan också om inbördeskrig, utländska erövrare och sjöröveri. I den här artikeln kan du läsa om Visbys medeltida historia då staden - med sina 12 000 invånare - var Nordens överlägset största stad, som lockade både handelsfolk och erövrare.
Den medeltida hansestaden Visby är en av de bäst bevarade medeltida städerna i Norden och är sedan 1995 med på Unescos världsarvslista.
Visbys historia fram till slutet av 1200-talet
De tidigaste spåren av bebyggelse i Visby är från omkring år 700 och kan hänga ihop med att Gotland fick ett avtal med svearnas kung i Uppsala, vilket gjorde ön skattskyldig under honom. Det verkar som om kungen redan tidigt haft ett starkt inflytande på platsen, och gatunätet blev utlagt på samma sätt som i Hedeby, Birka och senare Sigtuna.
Redan på 800-talet bodde många människor där, även utlänningar. Här fanns till och med kristna, även om de inte hade någon kyrka. Till platsen hörde också en för hela Gotland gemensam offerplats, där också människooffer genomfördes (den låg där S:t Hans och S:t Pers ruiner står idag). Offerplatsen var helig och inget våld fick utövas där. Omkring år 1030 byggdes en träkyrka där som tycks ha imponerat på gotlänningarna, eftersom Krist överlistat de gamla gudarna. Några decennier senare beslutade alltinget att ön frivilligt skulle anta kristendomen. Något som också hade skett på Island. I Norden i övrigt tvingades kristendomen, mer eller mindre, på människorna av den styrande eliten.
ANNONS
Visby var en storstad
Under medeltiden var städerna i Sverige och det övriga Norden små. Omkring år 1300 hade Stockholm ca 1 500 invånare och Kalmar, som var rikets näst största stad, nådde inte ens upp till 1 000 invånare. Andra städer som Söderköping, Sigtuna, Skara och Arboga hade bara några hundra invånare. Bergen var Norges största stad med dryga tusentalet invånare. Roskilde i Danmark var större, med kanske omkring 4 000 invånare.
Men en stad som sticker ut i Norden är Visby. Vid samma tid var antalet invånare där enligt en uppgift 12 000. Om vi jämför med idag, då det bara bor omkring 2 000 personer innanför murarna, inser man vilket myllrande folkliv det måste ha varit under senare delen av medeltiden.
Fram till omkring år 1100 var det inte bara köpmännen i Visby som bedrev handel från Gotland, även bönder utrustade skepp och seglade över havet. De kallades ”farmän” och i den ryska staden Novgorod fanns en gård som kallades ”Farmannagården” som nordbor vistades i. Där byggde den norske kungen Harald Hårdråde en träkyrka omkring 1032, helgad till den två år tidigare stupade Olof den helige.
Omkring 1100 upphörde aktiviteterna i de gotländska lanthamnarna varefter Visby tog över som Gotlands stora och enda handelshamn.
Befolkningen i Visby växte och hundra år senare, i början av 1200-taleta, var den sannolikt uppe i ca 3 000 invånare.
I mitten av 1100-talet fick gotlänningarna ta över ”Farmannagården” i Novgorod och byggde om Olofskyrkan till en stenkyrka. Handeln mellan Ryssland i öster och England och Nederländerna i väster låg nu helt i visbyköpmännens händer.
År 1143 fick tyskarna sin första stora handelshamn vid Östersjön, Lübeck. Men eftersom Visby var den absolut viktigaste handelsplatsen i norra Europa sökte sig många dit under seglingssäsongen. Där köptes viktiga ryska varor, pälsverk och vax. Fina pälsverk var eftertraktat för dåtidens kungar, riddare, adelsmän och rika borgare, och användes bland annat i kläder för att visa att man var "fin" och rik. Vaxet användes framförallt till ljus i kyrkor, slott och borgarhus.
Gotlänningarna var de enda västerländska köpmän som fick bedriva handel i Ryssland. Det ville tyskarna också kunna göra för att få större vinster. Men gotlänningarna och ryssarna vägrade att släppa in tyskarna i den lönsamma handeln.
Omkring år 1158 utbröt ett krig mellan de missnöjda tyska köpmännen och de gotländska handelshusen. Konflikten utlöstes efter att tyskar slagit ihjäl några gotlänningar på tysk mark. År 1161 tvingades tyskarna kapitulera. I samband med det fick inte längre de tyskar som tidigare hade bosatt sig i Visby gå i gotlänningarnas kyrkor utan måste bygga en egen församlingskyrka (S:t Per). Man började också skriva en lag som enbart gällde tyskarna i Visby.
Allt fler människor flyttade in i det växande Visby, både tyskar, gotlänningar och andra och utmed den södra Östersjökusten började nya tyska städer anläggas. Det gynnade också de gotländska bönderna som fick sälja livsmedel, trä, sten, skinn m.m. till det växande Visby och de nya tyska städerna. Under 1200-talet fördubblades nästan antalet gårdar på ön. Dessutom betalade gotlänningarna en väldigt låg skatt (som jämförelse betalade Mälardalens bönder en fem gånger högre skatt).
Efter mitten av 1200-talet var det inte så viktigt om man var gotlänning eller tysk, för familjerna hade gift in sig i varandra så mycket och de rika gotlänningarna hellre talade tyska än gotländska.
Eftersom Visby nu växte och blev allt rikare bestämdes att öns viktigaste hamn måste ha ett skydd. Kring mitten av 1200-talet tog stadens borgare och öns bönder ett gemensamt beslut om att bygga en mur runt Visby. Det tog över 30 år att bygga ringmuren.
Bild: Nordisk Familjebok Visby ringmur är en stadsmur kring den medeltida delen av Visby på Gotland. Ringmuren är upp till elva meter hög på sina ställen och hade ursprungligen 29 marktorn och 22 eller 23 sadeltorn. Idag finns 27 av marktornen kvar samt nio sadeltorn. Muren har i väsentlig grad bidragit till att Visby utsetts till världsarvstad.
I det historiska källmaterialet finns inga tecken på motsättningar mellan borgare och bönder förrän år 1285. Det som utlöste konflikten var att Visbys borgare - mot böndernas vilja - hade gått med på att årligen betala mer än dubbelt så hög skatt för ön. Konflikten övergick år 1288 i ett inbördeskrig. Sveriges kung Magnus Ladulås tog stadens parti. Bönderna beskylldes för att ha anfallit staden och bestraffades genom att bekosta tjugo torn i stadens murverk.
ANNONS
Visby under 1300-talet
Omkring år 1300 hade stadens befolkning fyrdubblats på hundra år och var tillsammans med Lübeck den största staden i Östersjöområdet.
1342 var det en stor intern strid i Visby, då medlemmar i rådet betalat krigsskatt till kung Magnus Eriksson i hans krig mot bl a Visbys vänner, med Lübeck i spetsen. För att slippa straffas av städerna avrättade man dem som beslutat om skatten.
Under våren 1350 anlände digerdöden till Visby. I franciskanernas begravningslista kan vi se att det under året begravdes ca 180 borgare i deras kyrka och kyrkogård, mot normalt ca 8-10.
Under senare delen av 1300-talet återvände pesten vid flera tillfällen, så t.ex. 1377, 1385, 1389 och 1397.
När Hansan (Hanseförbundet) formellt bildades 1356 var Visby den självklara ledaren för dess norra medlemsstäder.
1361 landsteg den danske kungen Valdemar Atterdag på ön varefter Visby fick betala ”stor skatt” medan danskarna härjande och plundrade på den gotländska landsbygden. Men för stadens del var detta av mindre betydelse. Fortfarande år 1385 var Visby den Östersjöstad som, näst Lübeck, bedrev mest handel på Västerhavet (Nordsjön) med Flandern och England. Och fortfarande 1399 seglade lika många gotländska skepp till Lübeck som trettio år tidigare.
Mellan 1394 och 1398 höll de s.k. vitalianerna - sjörövare från Mecklenburg som ville återinsätta Albrekt av Mecklenburg på den svenska tronen - ön i sitt grepp. De fördrevs av Tyska orden 1398, vilket uppskattades av både stadsbor och bönder. Men Tyska orden hade svårt att behålla sina styrkor på Gotland eftersom de även var i konflikt med Kalmarunionen. 1408 sålde därför ordensherrarna ön till kung Erik av Pommern.
Visby under 1400- och 1500-talen
Erik av Pommerns styre över ön blev slutet för Visbys storhetstid. En avgörande negativ händelse för visbyborna var det kostsamma bygget av Visborg slott som påbörjades 1411. Kung Erik lovade stadens borgare att hövitsmannen på slottet inte skulle blanda sig i Visbys angelägenheter, och till en början verkade han hålla sitt löfte. Men i och med Erik av Pommerns krig mot Hansan från 1426 så bröts Visbys handelsförbindelser på många håll och folk började flytta från staden. Än värre blev det då kungen slog sig ner på Visborg elva år senare och använde det som bas för sin kaparverksamhet (en slags sjöröveri). 1441 skrev en av Visbys borgare till staden Göttingen att han inte kunde hämta sitt arv på grund av ”nödsaker, anfall, krig, örlog och vinterdagar”.
ANNONS
ANNONS
1448 försökte svenskarna att återta ön, stormade och intog Visby (men inte slottet) och borgerskapet svor Karl Knutsson trohetsed. Det fanns en längtan tillbaka till de goda svenska tiderna och många inflytelserika borgare hade sina sympatier hos svenskarna. Men genom förräderi från en svensk befälhavare kom ön åter i dansk besittning och nu tog bröderna Tott över.
Bröderna Tott - eller Axelssönerna som de också kallas - var formellt danska länsherrar och styrde Gotland närmast som ett eget rike. Kaperier och konflikter blev en del av visbybornas vardag. Den siste brodern - Ivar Axelsson - tycks dock ha varit omtyckt av visbyborna.
Efter Axelssönerna tillträdde en ny dansk adelsman, Jens Holgersen, som länsherre på Gotland. Han blev snabbt avskydd av befolkningen på grund av betungande skatter och avgifter. Gotlänningarna blev till slut så desperata att de sände bud till Sten Sture d.ä. i Sverige och lovade att resa upprorsfanan om han landsteg för att befria dem. Men ingenting hände.
Inte heller blev det bättre under den senare danske amiralen och länsherren Sören Norrby vilken - efter att Kristian II blivit avsatt under 1520-talet - bekämpade både Danmark och Sverige. Han angrep skepp från allt och alla och till slut landsteg lübeckarna 1525, erövrade staden och plundrade. En franciskanerbroder skrev: ”gatorna är fulla av lik”.
Efter nordiska sjuårskriget gick ön slutligen över till Danmark och i freden i Stettin 1570 bekräftade Sverige Danmarks rätt till Gotland ”för evig tid”.
Men den eviga tiden blev inte längre än 75 år och minnet av de goda tiderna under den svenske kungen levde då ännu kvar. När den blivande biskopen, Hans Strelow, höll sitt välkomsttal till svenskarna sa han: ”äntligen har lammet kommit tillbaka till sin rätte herde”.
ANNONS
Livet i Visby under medeltiden
Det finns två saker som understryker att Visby under medeltiden egentligen inte var som andra nordiska städer, utan mer som en kontinental stad.
Den ena är vad man åt för mat. I andra nordiska städer var får och get huvudföda i köttväg, men i Visby var det gris – precis som nere på kontinenten.
Den andra är att det i Visby utvecklades ärftliga familjenamn (som t ex Puke, Kabbe, Bagge, Lundeberge) redan på 1100-talet, trehundra år före resten av Sverige. I landet i övrigt var det ”patronymika” som gällde (heter pappa Anders blir barnen Andersson/Andersdotter). Det understryker också vilken stor befolkning staden hade redan då.
Det kan vara lätt att tro, särskilt om man besökt medeltidsveckan på Gotland, att Visby vimlade av rika köpmän. Visserligen fanns det många sådana i staden, men de utgjorde med sina familjer knappast mer än kanske 10-15 procent av invånartalet. De absolut största grupperna var daglönare, bärare och annat tjänstefolk.
På en befolkning av 12 000 invånare utgjorde pigorna drygt ett tusental, daglönare och bärare nästan lika många.
I de medeltida städerna uppstod också en ”snabbmatsindustri”. Där fanns för många inte tid eller möjlighet att laga mat hemma, så bagare, köttmånglare, fiskare, krögare och kockar försåg de arbetande med mat, ofta intagen på alla krogar och tavernor som fanns.
Det fanns gott om ogifta män i Visby - alla prästerliga, lärlingar och gesäller, plus många som på grund av arv eller religiösa skäl valde att förbli ogifta.
Den viktigaste drycken var öl, för dricksvattnet var i många städer dåligt. En genomsnittlig dygnskonsumtion var flera liter. Även barnen drack öl. I Visby hade man dock några källor som gav färskt vatten.
Man bodde trångt, även de rika – särskilt under vinterhalvåret – och samsov alltid 2-4 personer i sängarna. Det gav värme och sparade på bränsle. I fattigare hem kunde man hyra ut sängplats till andra fattiga. Även på tavernorna, för resande och andra, fick man dela säng – men då med främlingar.
I de centrala delarna av staden låg stenhusen, där köpmän, grosshandlare och rikare hantverkare hade sina verksamheter. Norr och söder därom var det träbebyggelse för olika hantverkare och fattigfolk. På klinten (del av fattigkvarteren) låg verksamheter som luktade illa, som slakterierna och köttmånglarna, men också verksamheter som krävde större plats, som reparebanan.
Den genomsnittliga levnadsåldern var mycket lägre än idag, vilket delvis berodde på att drygt hälften av alla födda barn dog innan tjugo års ålder - de flesta redan under sitt första levnadsår. Men det var stor skillnad mellan de rika och de fattiga. I rika familjer uppnådde fler barn vuxen ålder än i fattiga familjer i förhållande till antalet födda. De rika levde också längre än de fattiga. Sjukdomar var huvudorsaken till dödligheten, men även allmänt förekommande våld orsakade ibland för tidig död. Våldet var överhuvudtaget vanligt och på skelettmaterial kan man se att upp till åtta av tio män hade skador av någon form av våld som utövats mot dem, vilket bl.a.visat sig på en redan under medeltiden övergiven kyrkogård vid Västerhus i Jämtland.
Bild: Dick Wase Galgberget låg högt så sikten var fri från Visby och havet, så att alla kunde beskåda de avrättade.
Bestraffningar och avrättningar på Galgberget skedde nästan varje vecka. Det var t.ex. dödsstraff på att stjäla mer än en summa som idag kanske kan översättas till ca 15 000 kronor. Stal man mindre fick man "bara" handen avhuggen.
Nu ska vi inte tro att människor då var olyckligare än vad vi är idag. Lika lite som vi idag vet hur det är att leva om hundra år gjorde människorna det på den tiden. De utgick från de glädjeämnen och sorger de hade då, precis som vi gör nu. De var heller inte dummare än vad vi är, men hade mindre kunskap. De var emellertid lika övertygade som du som läser detta är, att de visste vad som var rätt och fel. Men det som var rätt för dem är inte alltid detsamma som är rätt för oss, och det som är fel för oss var inte alltid fel för dem.
Vilka två saker är det som främst understryker att Visby mer var en kontinental stad än en nordisk?
Vad var det som gjorde att tyskar blev missnöjda och därför slog ihjäl några gotlänningar på 1100-talet?
Hur kunde de gotländsk bönderna bli så rika, trots att de inte bedrev handel över havet?
Vad var det som gjorde att det blev inbördeskrig mellan Visby och bönderna?
Vad i texten visar att dödligheten i digerdöden var väldigt stor?
Beskriv minst två orsaker till att Visbys nedgång gick så fort på 1400-talet.
Varför längtade många visbybor från 1400-talet och framåt tillbaka till svensktiden?
Litteratur: Waldemar Falck, Medeltidsarkeologi på Gotland. Fornvännen, 1976 Gunnar, Svahnström, Visby under tusen år, Stockholm, 1984 Nils Vilhelm Söderberg, En studie över Valdemarståget, Gotländskt arkiv, 1953 Nils Vilhelm Söderberg, Hur gick det till?, Gotländskt arkiv, 1961 Dick Wase, Dick Wase i Haimdagar 1998-2019. Stockholm, 2020 Dick Wase, Människornas Visby. Stockholm, 2021 Dick Wase, Texter kring gotländsk medeltid, Stockholm, 2021 Gun Westholm, Stenstadens ålder – kan Visbys medeltida stadsdelar äntligen dateras?, Gotländskt arkiv, 1998 Gun Westholm, Visby och Gotland – medeltida byggnadsutveckling, Gotländskt arkiv, 2000 Hugo Yrwing, Gotlands medeltid. Visby, 1978 Hugo Yrwing, Visby – Hansestad på Gotland. Södertälje, 1986
Text: Dick Wase, historiker och författare Dick Wase är en oberoende historiker som i många år räknats som en av de absolut kunnigaste i ämnet ”Visbys medeltidshistoria”. Han är en av de forskare som under de senare årtiondena fört den gotländska medeltidsforskningen stora steg framåt.
Text: Dick Wase, historiker och författare
