De församlade förs upp till den stora slottssalen där kungen sitter på domstolen. En klagoskrift av Gustav Trolle lästes upp. Därefter träder Gustav Trolle själv fram till kungen och kräver att de som tidigare avsatt honom och förstört hans slott Stäket, ska straffas som kättare.
Alla som sigillerat brevet om Gustav Trolles avsättning blir nu förhörda. De flesta döms att mista livet.
Då biskop Hans Brask ställs till ansvar för att han skrivit under domen, öppnar han emellertid sin sigillkapsel och tar fram den lapp som han enligt sägnen har smugit in med påskriften: "Till denna besegling är jag nödd och tvungen". Han räddar på så sätt livet.
Egentligen bryr sig Kristian troligen inte så mycket om att de dömda brutit mot kyrkans och påvens bud. För honom är det viktigaste att bli av med Sten Stures gamla vänner och anhängare. Att de döms för kätteri betyder att Kristian utan vidare kan bryta sitt löfte om förlåtelse till dem. Ingen behövde ju hålla ett löfte till en kättare. Följande dag verkställs domarna.
Utrensningen blir ett blodbad
Olaus Petri, som enligt egna ord varit närvarande under blodbadet, berättar om vad som skedde: "Därefter lät kungen blåsa med trumpeter och utropa, att ingen skulle gå ut ur sitt hus utan alla skulle bliva där inne, där de voro."
Sedan fördes de dömda ut efter rang och värdighet. Första offren blev de båda biskoparna Matthias av Strängnäs och Vincent av Skara. Bödel var Jürgen Homuth. Han har berättat att biskop Vincent frågade honom om vad som skulle hända, och att han då svarat: "Inga goda nyheter just. Eders Nåde må förlåta mig. Det är mig befallt att slå huvudet av Eders Nåde."
Vid middagstiden inleds så avrättningarna på Stortorget i Stockholm. Några av kungens rådsmedlemmar följer den blodiga scenen uppe från burspråket på rådhuset. En rådsherre håller tal till de människor som samlats på torget. I talet förklarar han att det är missdådare som ska straffas. De har förtjänat sitt straff. Men biskop Vincent ger svar på tal och ropar att det är kungen som handlat med lögn och förräderi och att Gud kommer att hämnas denna orätt.
Så avrättas de båda biskoparna som de första i blodbadet. Efter dem följer en mängd offer bland rådsherrar, stormän och Stockholms förnäma borgare. Bland de avrättade finns Gustav Eriksson Vasas far och svåger. Flera av de avrättade påstås ha ryckts intet ont anande från arbetet i sina hus för att halshuggas. Så sker med Lambrekt Bårdskärare och Kettil Skrivare. Historieböckerna berättar också om Lasse Hass, som står på torget och gråter över de avrättade. Då blir han själv inryckt i ringen och halshuggen.
Blodbadet blev sista spiken i kistan för Kalmarunionen
Adelsmännen blir halshuggna. Det är ett adligt privilegium. Många övriga avrättade hängs i den höga galgen som står på torget. En del blir upphängda med stövlar och sporrar på, så som de kommit inridande i staden.
I flera dagar får de döda kropparna ligga kvar på torget. På lördagen tänds ett stort bål på Södermalm. Dit släpas de döda kropparna och bränns. Sten Sture den yngre har varit död och begravd i ett halvår. Men nu låter Kristian gräva upp hans döda kropp för att brännas med de andra.
"Så stekte kung Kristian Mårtengås", säger krönikören Reimar Koch från Lübeck.
Stockholms blodbad skulle snart bli ett utomordentligt bra agitationsstoff som bland annat kom att användas flitigt av Gustav Vasa. Blodbadet på Stortorget i Stockholm denna kalla novemberdag 1520 kan därmed ses som den sista spiken i kistan för den redan sönderspruckna Kalmarunionen, som Kristian II ironiskt nog i själva verket till varje pris hade försökt bevara genom sin skoningslösa utrensningsaktion bland unionsmotståndarna.
Litteratur:
Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, Del 2, Norstedt, 1900
Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden, Del 1, Norstedt, 1913
Verner von Heidenstam, Svenskarna och deras hövdingar, Bonnier, 1917
Hans Hildebrand, Sveriges historia, Del 2, Linnström, 1877
Elisabeth Kuylenstierna-Wenster, Kristina Gyllenstierna, Fritzes, 1912
Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, Hedemora: Gidlund, 1976 (originalet utgivet i Rom 1555)
Georg Starbäck, Berättelser ur svenska historien, Band 2, Beijer, 1901
Sture-krönikorna. I: Svenska fornskriftssällskapets samlingar, 1867, 17:3
Frederik Troels-Lund, Dagligt liv i Norden på 1500-talet, II, Bonnier, 1945
Gunnar T Westin, Maktkamp i senmedeltidens Sverige, Natur och Kultur, 1971
Greta Wieselgren, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle, Gleerup, 1949
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om