Hans Brask (1464-1538), riksråd, biskop i Linköping 1513-1527. Liksom många andra kyrkomän var Brask unionsvänlig och stödde 1512 valet av ärkebiskop Gustav Trolle till riksföreståndare. Sedan Trolle fått träda tillbaka för Sten Sture d.y. hamnade dock Brask, som nu blivit biskop, i en besvärlig situation. När Sten Sture drev igenom att ärkebiskopen skulle avsättas 1517 ska Brask enligt historieskrivaren Olaus Petri ha reserverat sig på en lapp som han fäste vid sitt sigill under beslutet, en s.k. brasklapp: "Till denna besegling är jag nödd och tvungen".
När Sten Sture dött 1520 och kung Kristian II tågade mot Stockholm, skyndade sig Brask därför på nytt att byta sida och undgick den hämnd som drabbade så många andra rådsherrar vid Stockholms blodbad. Kort därefter utbröt emellertid Gustav Vasas uppror mot kung Kristian, och Brask måste på nytt återgå till det unionsfientliga partiet.
Under Gustav Vasas första år vid makten var Brask en av kungens mest betrodda rådgivare, särskilt när det gällde utrikespolitiken. Kungens kyrkopolitik med krav på indragning av kyrkans egendomar ledde emellertid till en brytning. Efter Västerås riksdag 1527 och konfiskeringen av biskoparnas gods lämnade Brask Sverige för att aldrig mera återvända. Han dog i klostret Landa i Polen.
Trots sin bitvis opportunistiska hållning som politiker var Brask alltså orubblig när det gällde kyrkans rättigheter. Han var också en mycket bildad och berest man, som bl.a. grundade ett tryckeri i Söderköping och var en av de första att föreslå byggandet av en kanal tvärs igenom Sverige.
LÄS MER: Stockholms blodbad
LÄS MER: Kristian II
LÄS MER: Kalmarunionen
LÄS MER: Gustav Vasa
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
