Reformationen i Sverige

Reformationen genomfördes under Gustav Vasas tid genom de båda riksdagarna i Västerås 1527 och 1544. I Sverige innebar reformationen en övergång från den katolska kyrkan till den lutherska. Katolsk kristendom ersattes med den protestantiska, som utformats av Martin Luther i Tyskland och förts till Sverige av bland andra Olaus Petri. Nu var det kungen och inte längre påven i Rom som bestämde över den svenska kyrkan. Det innebar att kyrkans alla gårdar och andra rikedomar överläts i kronans ägo. Nytt var också att prästerna hädanefter skulle predika på svenska och inte på latin som tidigare. Gustav Vasa, som nu var svenska kyrkans överhuvud, kunde därför utnyttja prästernas predikningar till att förmedla information och sprida propaganda till folket. Kyrkan blev därför under Vasatiden en viktig del av det svenska riksbygget.

Bild: Kungliga biblioteket

Religionssamtal mellan Olaus Petri och Peder Galle under Västerås riksdag 1527. Målning av Carl Gustaf Hellqvist, 1883.

Orsaker till reformationen i Sverige

För kungen handlade reformationen mest om att trygga skuldbetalningarna till Lübeck efter "befrielsekriget". Redan 1522-1523 hade kyrkan knotande tvingats "låna ut" stora mängder silver i detta syfte. Ideologiskt kunde Gustav Vasa dock få stöd av lutherskt inspirerade kyrkomän som Olaus Petri och Laurentius Andreæ (se faktaruta nedan), vilka 1526 utgivit Nya testamentet i svensk översättning.

Rent ekonomiskt kunde reformationsidéerna också tilltala adeln, som av Gustav Vasa ingavs falska förhoppningar om att återfå jord som deras förfäder donerat till kyrkan.

ANNONS

Visste du att...

Likvoriststriden (av latinets liquor, »vätska«) var en teologisk lärostrid i Sverige 1564-1565. Genom nordiska sjuårskriget hade det uppstått brist på nattvardsvin i Sverige, varför i många kyrkor vatten eller körsbärssaft användes istället. Ärkebiskopen Johannes Petri fördömde detta men fick mothugg av biskopen i Västerås, Johannes Ofeegh, och av kalvinister som Dionysius Beurreus (se nedan), för vilka sakramenten främst var symboliska.

Erik XIV å sin sida uppmanade biskoparna att inte förvirra allmogen med dylika frågor.

På ett kyrkomöte i Stockholm 1565 segrade slutligen ärkebiskopens linje varefter vinets roll som nattvardsdryck fastslogs som ett fundament i den svenska kyrkans tro.

Inga stora förändringar i gudstjänstlivet till en början

Reformationen i Sverige påbörjades vid Västerås riksdag 1527 (se faktaruta nedan). Då beslutades att kyrkan i Sverige skulle berövas sin ekonomiska och politiska maktställning och lyda under den svenska kungen istället för påven i Rom. Efter valet av lutheranen Laurentius Petri (se faktaruta nedan) till ärkebiskop 1531 följde sedan den formella brytningen med påven i Rom.

I gudstjänstlivet märktes dock till en början mycket lite av dessa förändringar. Ett kyrkomöte i Örebro 1529 genomförde obetydliga förändringar i mässan samt slopade vissa katolska helgdagar. Först på ett kyrkomötet Uppsala i oktober 1536 bestämdes att prästerna skulle predika evangelium och att den svenska mässan och Olaus Petris kyrkohandbok skulle införas. Samtidigt upphävdes också prästernas celibat.

Västeråsriksdagen 1544 - reformationen fullbordas

Av stor betydelse för reformationen var även Gustav Vasas bibel 1541, men verkligt genomgripande blev förändringen först genom Västeråsriksdagen 1544. Då förbjöds pilgrimsfärder, helgondyrkan, själamässor och religiösa gillen. Längs vägarna plockades vallfartskrucifixen ned, och i den bönbok som utgavs samma år hade bönerna till Maria och helgonen ersatts med böner för kung och överhet, hem och vardagsliv.

Förändringarna var uppenbarligen impopulära hos allmogen och omnämndes alltid som en missnöjesanledning vid de många upproren mot Gustav Vasas regim. Trots detta behöll den svenska kyrkan, jämfört med de lutherska kyrkorna i Danmark och Tyskland, förhållandevis mycket av den katolska traditionen. Prästernas mässkrudar bevarades, och helgonbilder och kyrkomålningar försvann först fram emot 1800-talet.

reformationen predikan — Bild: Kungliga biblioteket
Reformationen ökade predikans roll i gudstjänsten.

Gustav Vasa ville inte ha en alltför radikal protestantism utanför kronans kontroll. År 1540 bröt han med de alltför nitiska reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ. Först vid Uppsala möte 1593 (se faktaruta nedan) fastslogs att den svenska kyrkans lära skulle vila på den augsburgska bekännelsen (den främsta bland den evangelisk-lutherska kyrkans bekännelseskrifter), och först vid Söderköpings riksdag 1595 förbjöds katolicismen. Då stängdes också det sista klostret i landet, Vadstena.

Stora förändringar för prästerskapet

Prästerna fick genom reformationen sin sociala ställning försämrad och tillhörde inte längre det skattebefriade frälset. Inom prästeståndet skedde dock en sorts utjämning. Medan biskoparna förlorade sina platser i rådet, sina borgar och sina ryttarföljen, blev i gengäld de enkla landsortsprästerna representerade i riksdagen (från 1544).

Senare under Vasatiden och stormaktstiden kom prästerna att bli kronans viktigaste informations- och propagandakanal ut till allmogen. Som ordförande i sockenstämman var prästen samtidigt lokalsamhällets talesman gentemot fogdar och överhet. Prästerna var i regel själva bondsöner eller från prästfamiljer (celibatkravet avskaffades 1536).

ANNONS

Uppsala möte 1593 - den svenska statskyrkan grundas

Uppsala möte i mars 1593 var ett möte mellan råd, präster och adel som sammankallats på initiativ av hertig Karl (IX) inför Sigismunds återkomst till Sverige. Johan III:s tillägg till 1571 års kyrkoordning ströks, röda boken avskaffades och den augsburgska bekännelsen fastslogs vara grunden för den svenska kyrkans tro. Även om man för "handel och vandel skull inte kunde hindra sådana som "någon kättersk lärdom hafva" från att bosätta sig i riket, så skulle de inte tillåtas att hålla gudstjänst.

För att legitimera beslutet sändes texten ut i landet och undertecknades av över 2 000 präster, adelsmän, borgare och häradsrepresentanter. Uppsala möte har sedan dess firats som den svenska statskyrkans grundande.

Mötet tog också initiativet till att återupprätta Uppsala universitet. Detta hade först återupplivats under Erik XIV men stängts på nytt 1580 av Johan III.

LÄS MER: Reformationen

LÄS MER: Wittenbergs lärda spred protestantismens idéer till Sverige

LÄS MER: Orsaker till reformationen

LÄS MER: Vasatidens Sverige - ett statsbygge i Europas utkant

LÄS MER: Protestantismen

LÄS MER: Martin Luther och inledningen på reformationen

LÄS MER: Den senmedeltida kyrkans förfall, reformationen och splittringen

LÄS MER: Vasatidens Sverige

LÄS MER: Gustav Vasa - frihetskämpe, reformator och diktator (artikelserie)

LÄS MER: Sverige under Gustav Vasa

LÄS MER: Vasatidens statsfinanser och näringspolitik

PODCAST: Reformationen och kyrkans splittring

Fakta om Västeråsriksdagarna 1527 och 1544

Västerås riksdag 1527

Denna riksdag var sammankallad i juni 1527 med anledning av det andra dalaupproret och betraktas som startskottet för reformationen i Sverige. Västeråsriksdagen är även viktig ur konstitutionell synpunkt. För första gången i Sveriges historia hölls en riksdag där alla samhällsgrupper och alla delar av riket (utom Finland) var representerade, där deltagarna skulle ta ställning till konkreta problem och där deras svar kom att läggas till grund för en sorts "lagstiftning".

I sitt öppningstal inför ständerna kontrasterade (jämförde) Gustav Vasa kyrkans överflöd mot kronans och adelns fattigdom, beskyllde biskoparna - som leddes av biskop Hans Brask i Linköping - för att ha underblåst upproret och hotade även sina otacksamma undersåtar med att abdikera. Därefter tillfrågades riksdagen hur upproret i riket skulle stillas, kronans finanser förbättras och adelns ekonomiska svårigheter avhjälpas. Som avsett svarade råd, adel, borgare och bönder med att föreslå indragningar av kyrkans egendom.

I det beslut som utfärdades (Västerås recess) stadgades att man gemensamt skulle straffa alla upprorsmakare, att biskoparna skulle berövas sina väpnade följen och lämna över sina borgar till kungen, att klostren skulle användas för adelns rusttjänst och att alla gårdar och den mark som donerats, sålts eller förpantats till kyrkan efter år 1454 skulle återgå till adeln.

Mötet innehöll även en teologisk disputation mellan den katolske Uppsalateologen Peder Galle och den protestantiske domprosten i Stockholm Olaus Petri (se nedan).

Som sista punkt bad därför ständerna att Guds ord i framtiden skulle "renliga predikas". Detta kunde vare sig katoliker eller protestanter invända emot. På det rent kyrkliga planet ändrades heller ingenting genom Västeråsriksdagen. Dess betydelse låg i att kyrkans politiska och ekonomiska maktställning hade knäckts.

I den slutliga förordningen (ordinantian) efter mötet specificerade och skärpte kungen dessa fordringar. Biskoparna förlorade även sina platser i rådet (dåtidens regering), och största delen av den indragna kyrkojorden skulle komma att tillfalla Gustav Vasa personligen.

Västerås riksdag 1544

I januari 1544 lät kungen återigen sammankalla en riksdag i Västerås under vilken reformationen förverkligades även gällande liturgiska spörsmål. Reformationens religiösa krav genomdrevs nu fullt ut.

Konstitutionellt innebar riksdagen också en nyhet genom att även lantprästerna kallades att närvara. Därmed var grunden lagd för den svenska fyrståndsriksdagen. Sverige kom på så vis hädanefter att ha fyra sociala stånd (adel, präster, borgare och bönder) i samhället istället för tre som tidigare under medeltiden.

Vid riksdagen beslutades också att ärftlig tronföljd och ärftliga hertigdömen skulle införas i Sverige.

Det fastslogs att Gustav Vasas arvingar var "rätta arvkonungar till Sveriges krona". Tronen skulle ärvas av äldste sonen och vidare till hans äldste son. Samtidigt fick kungen också rätt att förse sina yngre söner med ärftliga hertigdömen.

Ideologiskt innebar den ärftliga tronföljden att monarkin proklamerades som varande av Guds nåde, vilket bröt mot landskapslagarnas principer om valkungadöme.

Västgötaherrarnas uppror mot reformationen

Västgötaherrarnas uppror var en resning mot Gustav Vasa 1529. Den började i april i norra Småland men fick snart sitt centrum i Västergötland genom att landskapets adel anslöt sig. Ledare var västgötalagmannen Ture Jönsson Tre Rosor (död 1532), som i egenskap av rikshovmästare hade burit riksäpplet vid kungens kröning föregående år, samt biskopen i Skara Magnus Haraldsson (död 1550). Missnöjet orsakades av reformationen. Kungen anklagades för att ha infört ett "okristligt regemente".

För västgötaadeln gällde det också motstånd mot kungamaktens allt större krav. Genom att lova att allt skulle bli vid "gammalt och fornt" på det religiösa området lyckades dock kungen stilla oron och isolera adeln från allmogen, varpå resningen bröt samman. Ture Jönsson och Magnus Haraldsson flydde till Kristian II i Holland. Ett par av de övriga sammansvurna avrättades.

Röda boken

Den s.k. röda boken var ett liturgiskt verk för den svenska kyrkan, utarbetad efter katolsk förebild av Johan III:s teologiske rådgivare Petrus Michaelis Fecht. Den antogs 1577 och fick namn efter sina röda pärmar.

Efter reformationen saknade svenska kyrkan länge en officiell kyrkoordning. Det fanns en klyfta mellan kyrkans ledning, som var ovillig till alltför stora förändringar, och Erik XIV och hans radikale lärare Dionysius Beurreus, vilket bl.a. märktes i den s.k. likvoriststriden (se ovan).

Först under Johan III kunde Laurentius Petris försiktiga förslag till ny kyrkoordning (1571 års kyrkoordning) antas. Då försvann bot och avlat medan bikten bibehölls.

Johan ville emellertid lyfta fram den katolska traditionen starkare. Han ansåg att den lutherska gudstjänsten var tråkig och var genom sin drottning Katarina Jagellonica (från Polen) positiv till katolicismen. Av politiska skäl var det dessutom viktigt för honom att Sverige stod på god fot med det katolska Polen.

Efter Laurentius Petris död infördes ett tillägg till kyrkoordningen (nova ordinantia), och med röda boken blev den katolska orienteringen tydlig. Samtidigt inrättade kungen också en teologisk högskola i Stockholm, där en norsk jesuit, Laurentius Nicolai, blev rektor och lärare.

Kyrkopolitiken väckte dock stark opposition bland präster som Abrahamus Andreæ Angermannus (se nedan), vilken uppmuntrades av hertig Karl (IX). För att stilla oron lät kungen 1583 landsförvisa Laurentius Nicolai men höll annars benhårt på röda boken. Den avskaffades först vid Uppsala möte 1593.

ANNONS

Kyrkomän och reformatorer

Michael Olavi Agricola (1508-1557) var biskop i Åbo från 1554. Agricola - som var son till en nyländsk bonde - gick tidigt över till protestantismen och blev sekreterare åt biskopen i Åbo. Efter att ha prästvigts studerade han i Wittenberg och återvände för att bli rektor vid Åbo stiftsskola.

Hans finska ABC-bok från 1542 var den första bok som någonsin trycktes på finska. I hans övriga produktion märks en bönbok (1543) samt översättningar av Nya testamentet och Psaltaren (1548 -1551) till finska. Eftersom den enskildes studerande av skriften var en hörnsten i den nya tron kom Agricola - som dock själv var svenskspråkig - därigenom att lägga grunden till det finska skriftspråket.

Efter Gustav Vasas ryska krig (1554-1557) sändes Agricola på ett diplomatiskt uppdrag för att sluta fred i Moskva. Han avled i sin släde under hemresan.

Johannes Magnus (1488-1544) var Sveriges siste katolske ärkebiskop och bror till Olaus Magnus. Efter studier på kontinenten blev Johannes Sten Sture d.y:s sändebud hos påven. Han återvände till Sverige som sändebud för påven efter Gustav Vasas seger 1523 och valdes då till ärkebiskop. När han återvände till Rom för att motta påvens bekräftelse dröjde dock denna, eftersom den fördrivne ärkebiskopen Gustav Trolle fortfarande levde. Johannes Magnus fick endast mandat att förvalta ärkestiftet åt kyrkan.

Gustav Vasa använde honom för olika diplomatiska uppdrag, och Johannes Magnus vistades långa perioder i Danzig. Kungens kyrkopolitik ledde dock till en brytning, och när bröderna Magnus vägrade att återvända till Sverige lät Gustav Vasa i 1530 konfiskera deras egendom. I gengäld kunde Johannes Magnus då motta den formella ärkebiskopsvigningen från påvestolen i Rom 1533.

Utan framgång försökte han under de följande åren från exilen få igång en katolsk restauration i Sverige. År 1541 bosatte han sig för gott i Rom, där han sjuklig och utan pengar ägnade resten av sitt liv åt historiskt författarskap. Förutom en biskopskrönika över ärkestiftet skrev han ett känt verk om Sveriges kungar, vilket skildrar Sveriges historia från Noas son Magog, som efter syndafloden skulle ha koloniserat Norden, fram till Gustav Vasa. Tendensen är starkt göticistisk, och ett par av de giriga och tyranniska forntidskungar som uppträder påminner märkbart om Gustav Vasa. Sammanlagt etthundra svenska kungar inryms i skildringen, vilket är förklaringen till att somliga senare monarker - som Erik XIV - fått så höga ordningstal i historieböckerna.

Dionysius Beurreus (1510- 1567), lärare, diplomat, adlad 1559, riksråd 1562. Beurreus var en fransk kalvinist som efter studier vid Sorbonne kom som läkare till Gustav Vasas hov 1543. Genom sin breda renässansbildning användes han även som lärare åt prins Erik (XIV) och för diplomatiska uppdrag i utlandet. Han förde bland annat underhandlingar i England om Eriks frieri till drottning Elisabet.

Beurreus var också en flitig teologisk debattör, bl.a. under likvoriststriden på 1560-talet.

Slutet för Beurreus blev dock tragiskt. I sitt förvirrade tillstånd efter Sturemorden lät Erik XIV avrätta sin forne lärare när denne försökte övertala honom att inte fly.

Joen (Jonas) Klint (död 1608) var kyrkoherde i Östra Stenby i Östergötland. Joen Klint var engagerad motståndare till Johan III:s kyrkopolitik och har efterlämnat en förteckning över järtecken och himlafenomen "som föregingo thet liturgiske oväsendet". Han skrev också historiska verk över Linköpings biskopar och Gustav Vasas regim, som han själv illustrerade. Han gjorde även illustrationer till Olaus Petris Svenska krönika.

Laurentius Andreæ (1470-1552) var kansler och ledande kyrklig reformator under Gustav Vasa. Han studerade i Rostock, Leipzig och Rom och blev efter att Strängnäsbiskopen Matthias avrättats vid Stockholms blodbad 1520 stiftets ledare och därmed också rikets kansler. År 1523 flyttade han till Stockholm som Gustav Vasas sekreterare och personlige rådgivare. Som sådan fick han ett avgörande inflytande över den lutherska reformrörelsen, liksom över översättningen av Nya testamentet till svenska 1526. Hans hårda åtgärder mot klostren anses ha bidragit till västgötaherrarnas uppror 1529 (se faktarutan ovan).

Senare uppstod motsättningar gentemot kungen, och tillsammans med Olaus Petri dömdes Laurentius till döden 1540 men benådades mot dryga böter. Kyrkan hade med reformationen underställts kungamakten på ett sätt som de kyrkliga reformatorerna ogillade. Laurentius återvände sedan till Strängnäs.

Laurentius Petri (1499-1573) var Sveriges förste lutherske ärkebiskop. Han var yngre bror till Olaus Petri (se nedan). Laurentius studerade i Wittenberg och utnämndes 1531 till ärkebiskop. Som kyrklig reformator var han mer kompromissvillig än brodern Olaus och Laurentius Andreæ. Han ingick också i den domstol som 1540 dömde de två till döden.

Laurentius var en flitig översättare - en naturlig uppgift för de lutherska reformatörerna som ju ville predika på svenska. Han översatte Luthers lilla katekes (tryckt 1562), gav ut en psalmbok och ledde arbetet med Gustav Vasas bibel. Han hade en viktig roll i utarbetandet av 1571 års kyrkoordning.

Laurentius Petri försökte undvika ett alltför kraftigt brott med den katolska traditionen, både när det gällde gudstjänstbruk och frågan om biskoparnas makt.

Olaus Petri (1493-1552) var reformationens ledande kyrkoman under Gustav Vasa. Smedsonen från Örebro kom genom studier i Uppsala, Leipzig och Wittenberg i kontakt med Luthers lära. Från 1524 fick han olika befattningar inom kyrkan och stadsstyret i Stockholm och utformade sedan den nya gudstjänstordningen. I strid med påvliga bestämmelser ingick han också äktenskap 1525.

Åren 1531-1533 verkade Olaus Petri som Gustav Vasas sekreterare efter Laurentius Andreæ. Liksom denne föll han i onåd genom sin kritik av kungens despotism (envåldsmakt). Bägge dömdes till döden 1540 men benådades.

Olaus Petri fick som kyrkoherde i Storkyrkan från 1543 tillbaka en del av sitt inflytande.

Hans författarskap och översättningsarbeten är omfattande. Olaus Petri medverkade till översättningen av Nya testamentet (1526) och attackerade i skrifterna Svar uppå ett okristeligt sändebrev och Svar på tolv spörsmål (1527) katolicismens företrädare. På 1530- talet skrevs En swensk cröneka, en skildring av Sveriges historia fram till 1520, präglad av skribentens integritet och för sin tid utvecklade källkritik och vilja till politisk neutralitet. Av rädsla för att krönikan skulle innehålla kritik stoppade dock Gustav Vasa utgivningen. Verket kom att ges ut först 1818.

Abrahamus Andreæ Angermannus - Abraham Andersson Ångermanlänning - (ca 1540-1608) var Sveriges ärkebiskop 1593-1599. Som tillnamnet antyder härstammade han från Ångermanland. Efter studier i Rostock blev han på 1560-talet skolmästare i Stockholm och knöts genom sitt giftermål med en dotter till Laurentius Petri till den "protestantiska intelligentian" i Sverige.

Johan III:s katoliserande politik drev 1582 Angermannus i landsflykt. Han återvände först efter kungens död och valdes då till ärkebiskop vid Uppsala möte 1593. Snart kom dock Angermannus i konflikt även med hertig Karl (IX), sedan han under en kyrkovisitationsresa 1596 väckt allmänt missnöje genom sina hårdföra metoder för att inpränta tukt och sedlighet hos allmogen.

En tid efter konflikten med hertig Karl (IX) anslöt sig ärkebiskopen till kung Sigismund och uppmanade under inbördeskriget 1598 prästerskapet och allmogen att stödja "sin lagliga överhet" (d.v.s. kung Sigismund). Efter Karls seger blev Angermannus därför avsatt. Sedan nya dokument framkommit rannsakades han 1606 på nytt för sina förbindelser med Sigismund, fick sin egendom konfiskerad, fängslades och fördes till Gripsholm, där han avled.

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Vad var reformationen i Sverige och vilka var dess huvudaktörer?
Varför ville Gustav Vasa genomföra reformationen?
Vad var Västeråsriksdagarna och vilken roll spelade de i reformationen?
Vilka förändringar skedde i gudstjänstlivet och för prästerna efter reformationen?
Vad var Uppsala möte 1593 och varför var det viktigt?
Hur påverkade reformationen den svenska kyrkans ekonomiska och politiska makt?

Fundera på:

Varför tror du att reformationen ofta var impopulär hos allmogen (vanliga folk)?
Vilken betydelse tror du att reformationen hade för Sveriges utveckling som nation?

Ta reda på:

Vilka andra europeiska länder genomgick en reformation? Jämför kortfattat med den svenska reformationen. Fanns det liknande orsaker och förändringar?

Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).

Senast uppdaterad: 29 november 2023

Publicerad: 22 juli 2020

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

14:18

Historia fördjupat: Gustav Vasa och Vasatiden

13:15

Vad var Vasatiden?

Europa under tidigmodern tid (ca 1500-1700)